Köpa hus, del 2

Jo, det var det här med stämpelskatt...

En söndagmorgon för några månader sedan så gick jag omkring i min lägenhet och viftade med fötterna och sade till mig själv: "Själv, vad är ett pantbrev?".

När man köper ett hus (bostadsrätt är lite oklart, jag har mest kollat villor) så lånar man ofta pengar någonstans. Man traskar in på en bank och går ut med några miljoner. Att låna ut så mycket pengar tarvar förstås någon form av säkerhet från bankens sida, och den säkerheten är alltså huset man köpte för pengarna.

Men med skulder är det så, att om man inte kan betala räntorna (eller i förekommande fall amorteringarna) så kommer det folk och tar saker ifrån en. Skulle det falla sig så illa, tänker banken, så vill vi vara fast förvissade om att det är VI som får huset. Man kan ju nämligen vara skyldig någon annan pengar också, och i så fall kanske de vill ha huset.

Där kommer pantbrevet in i bilden. Brevet (och jag fattar inte varför det heter brev, man skickar det ju aldrig...?) är en garanti för att huset är en säkerhet för huslånet och kan man inte betala så får banken huset. Eftersom det är viktigt att ett och samma hus inte pantsätts på flera olika ställen, så måste alla pantbrev i landet registreras. Det registret sköter den svenska staten som man, i alla fall i det här sammanhanget, kan lita på i så måtto att den ganska säkert finns kvar om hundra år och att den inte fuskar till saker och ting. Detta sker hos den så kallade Inskrivningsmyndigheten. Normalt sett kommer husköparen aldrig i kontakt med Inskrivningsmyndigheten, det sköter banken.

Det låter väl inte så illa? Nej, det är det inte heller. Utan pantbrevssystem skulle det vara mycket svårare och dyrare att få huslån.

Det märkliga kommer när vi börjar titta på vad ett pantbrev "kostar". Det finns olika namn på det, stämpelavgift, stämpelskatt, pantbrevsavgift och så vidare. Det är samma sak. Stämpelskatten är 1,5% av köpeskillingen. Köper man ett hus för två miljoner så ska Inskrivningsmyndigheten ha 30.000:- för att skriva i sitt register att "om Fredrik Persson inte kan betala sitt lån så ska SEB ha hans hus". Känns det rimligt att den arbetsinsatsen gör priset rättvisa? Nej, självklart inte. Varför är det då ingen som protesterar?

För att finna gåtans lösning får vi gå ändå tillbaka till 1660-talet. Då hade Tyskland och Holland, bland annat, börjat med ett pantbrevssystem och det var något som vi importerade till Sverige. Att driva ett register på den tiden var inte lätt. Man hade en gåspenna, bläck och lite grått papper av dålig kvalisort och sen gällde det att hålla tungan rätt i mun. I varje större stad fanns en registrator som skötte stadens pantbrevsregister. Eftersom detta var en heltidssysselsättning fick registratorn ta ut en avgift när man ville registrera. Jag vet inte hur mycket det var, men låt oss säga att det var 1,5% redan då. Pengarna gick rakt ned i registratorns ficka och blev hans lön. Han fick alltså betalt för att "stämpla" pantbrev, stämpelavgift. Bytte senare namn till stämpelskatt.

Sedemera, i slutet av 1800-talet, beslutades att tjänstemännen istället skulle få en vanlig lön av staten, och att staten i sin tur tog hand om stämpelavgiften. Någonstans här glider alltså avgiften över från att vara en avgift till att vara en skatt.

Nu kommer vi till det festliga: att sköta stora register kräver inte längre speciellt mycket personal eller pengar; datorerna gör allt det jobbiga åt oss. Men stämpelavgiften tar man fortfarande ut, och kallar den dessutom i ärlighetens namn stämpelskatt istället. Men, hör och häpna, för att finansiera registret (som Inskrivningsmyndigheten sköter) så får du betala en AVGIFT när du ska ta ut ett pantbrev! (Förvisso billigt, någonstans mellan 300 och 800 kronor, en engångsavgift.) Rundgången är komplett, det som från början var en avgift för att finansiera något som verkligen behövdes, har blivit ett sätt för Den Fete att stjäla ganska mycket pengar från sina medborgare och dessutom har han fräckheten att samtidigt kräva medborgarna på en avgift för att finansera den verksamhet som skatten ursprungligen var avsedd för!

Enligt min ringa mening är detta fullkomligt hutlöst och ett solklart fall av den kokta grodan. Alla är så vana vid att pantbrev kostar skitmycket pengar (lagfartsavgiften också) att de inte reflekterar över om det är rimligt. Det ÄR inte rimligt! Det är helt uppåt väggarna! Dessutom är "ju inte 30.000 extra så farligt när man köper ett hus för 2 mille" resonerar folk, så det här med pantbrev och lagfart är något som bara passerar som hastigast när man är på banken och ordnar sitt husköp. Eftersom man sitter där med sitt nyfödda barn, och ett till på väg, så har man dessutom annat att tänka på.

Det är för jävligt. Stämpelskatten är helt orättfärdig, lömsk, rent utav elak, och borde försvinna å det snaraste!