Idag har pastor Åke Green blivit friad i Högsta Domstolen i målet som gällde hets mot folkgrupp. Han tyckte illa om homosexuella, vilket han berättade om. I en kyrka. När han predikade.
Jag tycker inte illa om homosexuella människor i allmänhet. Jag tycker inte bra om homosexulla människor i allmänhet heller, jag tycker helt enkelt inget alls om dem, varken bu eller bä. I allmänhet alltså. Det är nämligen helt meningslöst och ungefär lika begåvat som att säga "AIK-are är fan dumma i huvet".
Däremot kan jag säga att pastor Åke Green verkar ha fel på DNA-stegen, å det grövsta. Honom gillar jag inte. Jag har i och för sig inte träffat honom, men han ligger illa till i min bok från start.
Har alltså Åke Green fel? Ja, fruktansvärt.
Var det rätt av HD att fria honom? Ja, definitivt.
Man får ha fel, man får tycka vad man vill! Man FÅR säga "AIK-are är dumma i huvudet". Och när man sagt det så ska man vara beredd på moteld, för AIK-arna lär ha en annan åsikt. Och då får de säga vad de tycker.
Allt detta är yttrandefrihet, för vilket folk slogs i järn förr i tiden. Och, för all del, fortfarande slås i järn. När så sker är vi upplysta västerlänningar grymt snabba på att berätta hur bra vi själva är, här i väst, där man får säga vad man tycker. Till skillnad mot till exempel Iran eller Nordkorea, där man inte får det.
Det finns ett känt citat som lyder "jag avskyr din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka den". Visst låter det pompöst men det är RÄTT! Man kan ofta testa såna här teser genom att studera dess motsats. I det här fallet blir det i bästa fall humor och i sämsta fall otäckt: "jag avskyr din åsikt, och jag är beredd att slå ihjäl dig för att slippa höra den".
Nåval. Vad säger då yttrandefrihetens (förmodade) försvarare i frågan? Jag citerar Helle Klein på Aftonbladet:
"Jo, jag försvarar yttrandefriheten men vår lagstiftning begränsar yttrandefriheten i ett specifikt fall - /.../. Yttrandefriheten har sina begränsningar, något som även journalister får finna sig i."
(Källa:
http://www.aftonbladet.se/blogg/klein/291105170727_pastor_green_engagerar.html)
Well smack my back and call me Judy!!
Knäppa lagstiftningar (inskräkningar i yttrandfriheten i det här fallet) är alltså något journalister får finna sig i!? Och det var förstås en lika gångbar synpunkt i det viktorianska England, där homosexualitet var belagt med dödsstraff? Det var något man "fick finna sig i"?
Jag vet inte vad jag ska säga mer. Därför avslutar jag med ett citat av en långt mer begåvad individ, Janne Långben:
"GOSH!"
5 kommentarer:
Jag erkänner att jag aldrig funderat särskilt mycket kring yttrandefrihet. Jag menar, jag tycker ju bra om den, men "hets mot folkgrupp" är otäckt.
Nu verkar homo-Åke inte hetsa riktigt på det sättet, men det väcker tankar kring hur man betraktar yttrandefrihet när man talar om folk i sina yrkesroller.
Om Green vore lärare i en statlig skola och använde sina lektioner till att berätta sin egen syn på homosexuella, så skulle han väl inte kunna förlita sig på yttrandefriheten, eftersom han är i en sådan roll att barnen förutsätter att han presenterar fakta istället för egna åsikter?
Green säger inledningsvis att han inte predikar Guds ord i det här fallet, och jag vet inte ens om pingstpastorer räknas som riktiga präster, så liknelsen haltar en hel del. Men om Green vore en riktig präst och använde sina predikningar till att propagera för något annat än Guds ord, måste han väl göra sig skyldig till något, oavsett sin rätt att "yttra sig fritt"?
Några länktips:
Greens predikan
Yttrandefrihetsgrundlagen
Federleys Blogg
Tack för en bra kommentar med bra länkar!
Det är alltid svårt, det där med yrkesroller. Nästan alla ingår ju alltid i någon form av sammanslutning, där det man säger kan associeras med övriga medlemmar. Till exempel kan den skola man är elev i försöka inskränka ens yttrandefrihet eftersom det man säger kan uppfattas som ens skolas allmäna åsikt. Likadant för företaget man arbetar på, idrottsföreningen man är medlem i, och så vidare.
För åsikter växer ju naturligt fram i de verksamheter man deltar i, som jobbet eller skolan. Det är få av oss som sitter hemma på kammaren och skriver ihop brandtal för eller emot det ena eller det andra på kvällskvisten, som privatpersoner. (De som faktiskt GÖR det hörs desto mer.)
Därför tycker jag att det är viktigt att yttrandefriheten ALLTID gäller, inte ÄVEN, utan i SYNNERHET när man är medlem i en sammanslutning av människor.
Man kan säga "detta är min privata åsikt", och då ska det ju vara okej att säga precis vad man tycker, men man måste också få säga "detta är min åsikt såsom varandes medlem i Skänninge Frimärksklubb, och mina åsikter är starkt förknippade med både Skänninge och Frimärken, men det är MINA åsikter och andra medlemmar kan tycka något annat, det får ni fråga dem om".
Sen vet jag inte alls vad präster och pastorer har avtalat för rättigheter eller skyldigheter gentemot sina respektiva samfund när det gäller predikningar. Men även om det skulle finnas något avtal där det står att "pastorn får inte tala illa om bögar i predikstolen" så vågar jag mig på en chansning; där å ena sidan grundlagen säger en sak (yttrandfriheten står nog där) och ett civilt avtal säger en annan, så gäller grundlagen. Juridiskt bevandrade personer får gärna rätta mig på den punkten. (Anna?) Jag har för mig att Lex Maria sade något åt det hållet.
Och... står det inte någonstans i Bibeln att homosexualitet är en synd?
Dels din kommentar om grundlag och civila avtal. Ifall ett civilt avtal säger att han inte får använda prediksstolen för att säga sina åsikter så kan sparkas för det. grundlagen säger inte att ingen får straffas på något sätt av någon för vad de säger.
Sedan så hävdar jag att begränsningar i yttrandefriheten är en nödvändighet. Exempel: Jag kan inte dela med mig av mitt lands eller företags hemligheter fritt och hävda att det är min rätt enligt yttrandefriheten.
Jo, bibeln fördömer homosexualitet rätt ofta. Det är "en styggelse" minsann. Men det finns mycket annat i bibeln som också är en synd. Man får inte ha lin och ull på sig samtidigt, man får inte äta struts, grisar, harar eller skaldjur och kvinnor kan knappt göra någonting utan att det är syndigt.
Även om nya testamentet lättar upp saker och ting lite, så är de sju dödsynderna fortfarande svåra att värja sig emot. Vi döms (i katolsk tolkning) till den "eviga döden" om vi gör oss skyldiga till högmod, avund, vrede, likgiltighet, vällust, girighet eller frosseri. I'd say we're all doomed. Gay or not.
Att man utgår från att den som lyssnar på en galenpanna inte kan tänka själv är illa, precis som Mr Winther har skrivit här.
Men jag snurrar tanken en gång till och funderar över följande; eftersom Hets-Mot-Folkgrupplagen kriminaliserar själva pratandet (och därmed på något sätt lyfter ansvaret från den som lyssnar eftersom denne uppenbarligen saknar förmågan att tänka själv), så *avkriminaliserar* man ju, i någon, medgivet högst skruvad, mening själva HANDLINGEN som lyssnaren sedemera utför.
Utföraren/lyssnaren hade ju för tusan blivit "hetsad".
Detta är mycket illa, tycker jag eftersom personligt ansvar redan nu är en bristvara. Både att ta och att utkräva.
På något ohyggligt skruvat sätt är det ju synd om brottslingar i det här landet. I alla fall var det förbannat synd om school yard bullies när jag var liten. På något skummt sätt ville lärarna att jag skulle vara glad som fick stryk och slapp vara Stor-Arne, som gav mig på nöten. Lite av den mentaliteten skymtar ofta fram.
Det är för all del högst troligt att det VAR synd om Stor-Arne, på ett lite högre plan. Ingen veckopeng och alkade päron, typ. Det är mycket möjligt att det ÄR synd om många av dem som sitter i våra fängelser. Men att det är SYND om Stor-Arne fråntar honom aldrig, aldrig, ALDRIG ansvaret han bär när han ger lilla Fredrik på nöten på skolgården!!
Ansvar är nyckelordet!
Skicka en kommentar